Semester i Jämtland och Dalarna, en reseberättelse med bilder

Varför inte åka lite norrut på en del av semestern, tänkte vi. För ovanlighetens skull gjorde familjen en bilsemester, och den gick just norröver. Det blev en resa där vi fick lägga undan kortbyxor och höjdrädsla för att istället ta fram kameran. Istället för att ”bara” lägga upp fotona på olika sociala medier försöker jag här skapa ett sammanhang för dem.

Vi startade med Sundsvall.

Sundsvall sett från Södra stadsberget

Genom hela Sundsvall löper vattnet Selångerån. Bron som ses i bilden är E4, och där har Selångerån mynnat ut i Bottenhavet. Vi var lite sugna på att bo på hotell Södra berget, i ryggen på mig som fotograf, som har just den här utsiktsvyn.

Från Sundsvall åkte vi längs Indalsälven till Vättaberget, 50 km nordväst om Sundsvall. Här var det god utsikt över älven och miljön runt denna.

Utsikt över Indalsälven från Vättaberget

Vidare från Vättaberget mot Bispgården och Döda fallet. Döda fallet är en en torrlagd älvfåra, som torrlades genom en misslyckad konstruktion då en timmerränna skulle grävas bredvid Storforsen (som var för strid för att frakta timret genom). År 1796 så öppnades rännan, med det förödande resultatet att Storforsen torrlades (nuvarande Döda fallet) och Ragundasjön tömdes på enbart fyra timmar. Vattnet tog istället vägen där den nya timmerrännan grävts; det är Hammarforsen idag. Döda fallet ligger kvar som ett monument (och turistattraktion!) över det mer än tvåhundra år gamla misslyckandet och naturkatastrofen.

Döda fallet

Invid  Bispgården, inte långt från Döda fallet, ligger även en thailändsk paviljong som uppförts till minne av den thailändske kungen Chulalongkorns besök på orten år 1897. Thailändarna är mycket förtjusta i just den kungen, då han gjorde mycket gott för landet. Bl a avskaffades både slaveri och dödsstraff under hans regeringsperiod år 1868 – 1910.

Den thailändska paviljongen i Ragunda

Mot Åre! Även om landskapet ändrade karaktär hittills på resan västerut, så ändrades det ännu mer när vi passerat Östersund. Fjäll, med snötäckta toppar, syntes. Dessutom blev det kallare över lag.

I horisonten syns snötäckta fjälltoppar (är någon av dessa Åreskutan?)

Innan vi gick vidare upp i bergen så tittade vi på ett par vattenfall:

Att Tännforsen är Sveriges största vattenfall innebär inte att det med sina 26 meters fallhöjd är det högsta. Det är störst därför att det har den största arean, komponerat av bredd och fallhöjd. Senare kommer vi att besöka det högsta vattenfallet…

Tännforsen – Sveriges största vattenfall

Ristafallet är även det ett stort vattenfall i närheten av Åre, om än med sina 14 meters fallhöjd inte i närheten av Tännforsens storlek. Tydligen spelades några scener i filmen Ronja Rövardotter in här.

Ristafallet, ännu ett stort vattenfall

I Åre gjorde vi naturligtvis lite turer upp i bergen, första kvällen med bil. Fantastiskt ljust med stockholmska mått mätt, denna bild togs kl. 22.24!

Första kvällen tog vi bilen upp. Inte så sportigt, men både enkelt och vackert.

Det roliga är ju att ta sig fram för egen maskin. Vädret på vandringsdagen var väldigt blandat; ömsom kraftiga regnskurar och ömsom sol. Målet var toppen på Totthummeln, det skulle vara en ganska så enkel vandring sades det. Toppen ligger på runt 800 meters höjd, även om vi startade från Hotell Fjällgården en bit upp.

På vandring med målet Totthummeln
På vandring med målet Totthummeln
På vandring med målet Totthummeln

När vi började närma oss trädgränsen så blåste det rätt så kraftigt.

På vandring med målet Totthummeln. Här på trädgränsen!

Vandringen blev mödan värd. Fin utsikt och inget regn på toppen! På vissa ställen på väg upp hade det varit mycket brant, så så värst enkel var faktiskt inte vandringen (vilket jag också fick bekräftat i en broschyr senare, leden var gul; medelsvår).

Toppen på Totthummeln
Toppen på Totthummeln

En av dagarna åkte vi till Trondheim. Det innebar ju en total resa från Östersjökusten till Atlantkusten! På vägen åkte vi en bit längs med Stjördalsälven, som så småningom mynnar ut i Trondheimsfjorden.

Utsikt från en bro över Stjördalsälven, Norge
Utsikt över Stjördalsälven, Norge

Vackra broar är alltid trevligt, döm om vår förvåning när en bil körde över!

Bro över Stjördalsälven, Norge

Så kom vi fram till Trondheim. Fördomarna om Norge stämmer bra: regnigt och dyrt! Dessutom undrar jag fortfarande över hur mycket ”bompengen” (vägavgiften på vissa vägavsnitt och tunnlar) faktiskt gick på totalt; de var oroväckande frekventa. Räkningen lär komma, men det blir antagligen en lägre summa än vad merkostnaden för bränslet hade blivit om det inte funnits alla dessa kilometerlånga tunnlar genom bergen 🙂

Trondheim
Trondheim
Trondheim

Nu lämnar vi Jämtland och Norge för att ta oss ned mot Dalarna. Det finns massor av fäbodar i trakterna runt Orsa, och jag lärde mig att en fäbod faktiskt är en hel gård eller samling med byggnader. Vi besökte Fryksås fäbod, med anor från 1500-talet, som ligger på höjden 500 meter.

Fryksås fäbod
Fryksås fäbod

Det visade sig att Siljansleden passerar Fryksås fäbod, så vi gick några kilometer på denna. Det var över myrmarker till en liten sjö som heter Björnsjön.

På vägen dit fick vi se både hjortron och orkidéer i myren. Jag blev glad över få se en orkidé…

Orkidé

…för att sedan få se ett helt bestånd av dem vid kanten på en myrmark 🙂

Orkidébestånd

Det fanns även gott om skägglav i den rena luften.

Skägglav

Nu vidare mot inte alltför lugn natur. Näst på programmet stod Storstupet och Helvetesfallet! Det är kanjoner med 30 meter lodräta klippväggar.

Över Storstupet finns en järnvägsbro för Inlandsbanan.

Bro över Storstupet, 34 meter över vattnet
Storstupet

Några kilometer uppströms ligger sedan Helvetsfallet. Om man jämför med forsarna i Åre-trakten så är dessa båda, namnen till trots, ganska så små. Men naturen de ligger i är storslagen. De nakna, branta klippväggarna med forsen under… Gångstigen ned till Helvetesfallet var inte helt enkel att ta sig ned för heller.

Helvetesfallet
Helvetesfallet

Det bästa sparade vi till sist: Njupeskär. Det är Sveriges högsta vattenfall med den fria fallhöjden 70 meter och en total höjd på 93 meter. De omkringliggande, karga, klipporna och de lösa stenarna gjorde inramningen magnifik!

Njupeskär vattenfall
Njupeskär vattenfall
Njupeskär vattenfall

Det var en bilsemester med många upplevelser och välbehövlig avkoppling. Den totala körsträckan, med start och slut i Stockholm, uppgick till nästan 2400 km på åtta dagar.

Något annat jag reflekterar över är namnen på en del platser. Det var Storstupet. Det var Helvetesfallet. Närmaste bebyggelseort vid Njupeskär heter Mörkret. Det låter verkligen som att en del av namnen kommer sig av en hotfull omgivning. Namnet Älvdalen kontrasterar kanske en aning mot detta. Det kan ju helt enkelt syfta på ordet Älv som i vattendrag, men det kan också syfta på Älva: det trolska väsen som dansar vackert men som även troddes orsaka sjukdomar.

Kommentera gärna, markdown-formatering OK