OK, det är lite skillnad mellan bilder som är tagna med mobilen och de jag tagit med Nikon-kameran med en extra förstoringslins fastskruvad på objektivet, men den är inte stor som jag trodde.
Tussilago, bild tagen med iPhoneTussilago, bild tagen med Nikon D90 och close up-lins
Den nedre bilden är helt obeskuren, den som är tagen med mobilen är beskuren.
Jag var med ett par avgångsklasser, åk 3 på NA-programmet, på ett studiebesök på Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, idag. Jag hoppas att några elever blev inspirerade av såväl utbildningsprogram och miljö i och runt detta universitet.
Den största egna behållningen fick jag av ett föredrag av forskaren Örjan Johansson. En riktig entusiast som under flera år har forskat på den centralasiatiska snöleoparden. I fält. I mycket utmanande miljöer. De prövningar som han berättade om, t ex att ta sig 900 km från Ulan Bator till det bergspass där undersökningarna skulle utgås ifrån, sakna tillgång till kommunikation (annat än möjlighet att skicka nödsignaler), vittnar om en otrolig entusiasm för det han var där för att göra.
Snöleoparderna kartlades med hjälp av GPS-halsband. För att sätta på dessa halsband var gruppen tvungna att fånga snöleoparderna i en snara, för att sedan söva dem. Halsbanden fick leoparden bära på sig i 20 månader; vid den tidpunkten så släppte låsmekanismen varpå halsbandet föll till marken.
Örjan Johansson visade kartor över reviren och snöleopardernas vandringsvägar. De visade att de alltid höll sig i bergen, aldrig nere på stäppen. Antalet snöleoparder i området är okänt, en gissning var några tusental i de centralasiatiska bergsmassiven. Reviren var stora och mycket väl avgränsade. Kartorna visade också hur en snöleopard på kort tid tog över ett revir efter den tidigare innehavarens frånfälle – antagligen så upptäckte den att färska revirmarkeringar (”incheckningar” med dagens språkbruk på sociala medier) saknades.
Under studierna var det flera individer som blev infångade flera gånger. Örjan berättade om en individ som blev så van att den inte drog åt snaran den fastnade i. När forskarteamet kom för att söva den så lyckades den undgå de första bedövningspilarna genom att hoppa; den visste precis vad som väntade.
Hade jag själv stått inför valet att välja utbildning idag hade SLU varit en kandidat till lärosäte, främst pga miljön och entusiasm som råder där. Nuvarande studentgeneration har mina varma lyckönskningar i valet av lärosäte och utbildning.
Föreläsningssalen Loftet i byggnaden Ladan på SLU. Notera taket!
Varför inte åka lite norrut på en del av semestern, tänkte vi. För ovanlighetens skull gjorde familjen en bilsemester, och den gick just norröver. Det blev en resa där vi fick lägga undan kortbyxor och höjdrädsla för att istället ta fram kameran. Istället för att ”bara” lägga upp fotona på olika sociala medier försöker jag här skapa ett sammanhang för dem.
